John-Henri Holmbergs science fiction- och fantasylista

Från Svensk Bokhandel.

Science fiction

Mary Shelley: Frankenstein, eller Den moderne Prometheus. 1818. Den möjligen första renodlade sf-romanen och ett medvetet försök att kontrastera en naturvetenskaplig och en förmodernistisk världssyn.

Jules Verne: En världsomsegling under havet.J 1869-70. Tidigt, fortfarande gott exempel på sf:s rent teknologiska spekulationer i underhållande form.

H. G. Wells: Tidmaskinen. 1895. Den första av Wells temadefinierande sf-romaner och fortfarande en gripande undergångsvision. Också andra av Wells romaner - framför allt "Dr Moreaus ö" och "Världarnas krig" - tillhör sf-litteraturens centrala verk.

Olaf Stapledon: De sista och de första människorna. 1930. Sf som spekulativ evolutions- och historiefilosofisk krönika; en roman som följer mänsklighetens utveckling genom årmiljonerna.

Ray Bradbury: Invasion på Mars (Martian Chronicles). 1950. Framtiden som prosapoesi och nostalgi; den första bok inifrån sf-ghettot som vann litterärt erkännande.

Isaac Asimov: Jag, robot. 1950. Egentligen en novellsamling som i gåtlösningens form berömligt demonstrerar sf-litteraturens grundläggande rationalism.

Robert A. Heinlein: Mannen som sålde månen. 1950. Också en novellsamling. Heinlein var den författare som mer än någon annan först visade tekniska förändringars inverkan på människors vardag och beteende; han var också en född berättare. Också romaner som "Dörren till sommaren" och "Vintergatans son" är med rätta klassiska.

Frederik Pohl & C. M. Kornbluth: Venus är vår! (The Space Merchants). 1953. Den kanske första stora sf-satiren, riktad mot konsumtionssamhället och framför allt reklamindustrin.

Theodore Sturgeon: Mer än människa. 1953. Ett av sf-litteraturens mest ambitiösa försök att skildra en "övermänniska", ett nästa evolutionärt steg i vår både emotionella och intellektuella utveckling.

Alfred Bester: Tigermannen (The Stars My Destination). 1956. Den suveräna sf-äventyrsromanen, en stilexperimentell och hektisk odyssé genom en myllrande framtida värld.

Clifford D. Simak: Way Station. 1963. En av de finaste skildringarna av mötet med främmande intelligenser. Den svenska utgåvan, "Porten mot stjärnorna", gör inte originalromanens lågmälda humanism rättvisa.

Philip K. Dick: Marsiansk mardröm (The Three Stigmata of Palmer Eldritch). 1965. Den kanske mest imponerande av Dicks gränslöst infallsrika spekulationer i identitetens och verklighetens natur.

J. G. Ballard: The Crystal World. 1966. Den mest fullödiga av Ballards tidiga surrealistiska romaner om den inre rymdens materialiserade verklighet. Den svenska översättningen, "Kristallplaneten", gör inte originalet rättvisa.

Ursula K. Le Guin: Mörkrets vänstra hand. 1969. En lysande spekulation kring en mänsklighet och ett samhälle utan könsroller.

Robert Silverberg: Dying Inside. 1972. En av sf-litteraturens mest imponerande psykologiska studier, av en telepat som förlorar förmågan att "höra" andras tankar.

Arthur C. Clarke: Möte med Rama. 1973. Den kanske mest renodlade av Clarkes många imponerande skildringar av upptäckandets och vetandets hänförelse och transcendens - men se gärna också "År 2001: En rymdodyssé" eller "The Fountains of Paradise".

Joe Haldeman: Det eviga kriget. 1975. En av sf-litteraturens stora antikrigsromaner och samtidigt en omsorgsfull spekulation i en genomförd framtidsvärld.

Joanna Russ: Honmänniskan (The Female Man). 1975. Litterärt experimentel, ursinnig och oförglömlig feministisk idéroman.

Gregory Benford: Timescape. 1980. En av de stora sf-romanerna om grundforskningens metoder; samtidigt en mörk närframtidsvision.

William Gibson: Neuromancer. 1984. Den roman som gav upphov till cyberpunken, en sf-version av 60-talets ungdomsrevolt i den nära framtiden.

Bruce Sterling: Schismatrix. 1985. Bland de mest idérika romanerna om den mänsklighet som kan uppstå med hjälp av högt utvecklad bioteknologin.

Iain M. Banks: The Use of Weapons. 1990. Banks var den främste inspiratören till - och bäste tidige utövaren av - den "nya rymdoperan" som för närvarande dominerar sf-litteraturen; han tecknar i flera romaner - där denna är bland de bästa - en väldig framtidsfresk med fascinerande politiska, teknologiska och sociala spekulationer.

Kim Stanley Robinson: Red Mars, Green Mars, Blue Mars. 1992-96. Den närframtidsrealistiska sf-litteraturens främsta exempel på minutiöst världsbygge: romanen om hur Mars under generationer görs beboelig.

Ted Chiang: Stories of Your Life and Others. 2002. En novellsamling som suveränt väl demonstrerar att science fiction är en fortsatt vital och nydanande idélitteratur.

Jon C. Wright: The Golden Age, The Phoenix Exultant, The Golden Transcendence. 2002-03. En enorm debutroman som hisnande tecknar en framtida, förvandlad mänsklighet i ett utopiskt solsystem, men samtidigt ett klassiskt idédrama kring science fictions mest centrala fråga: förändringens och utvecklingens betydelse och väsentlighet.


Fantasy

William Morris: The Well at the World’s End. 1896. Inte den första fantasyromanen i modern mening, men den första som fortfarande imponerar: ett stort världsbygge.

William Hope Hodgson: The Night Land. 1912. En mörk, lyrisk roman om den sista människospillran i en väldig pyramid som efter solens död höjer sig över en öde jord fylld av sällsamma väsen och fasor.

E. R. Eddison: The Worm Ouroboros. 1922. Bisarr, egensinnig episk fantasy om en värld av evigt, magiskt krig.

James Branch Cabell: The Biograhy of Dom Manuel the Redeemer. 1913-30. Ett sällsamt livsverk som i 23 volymer av sinsemellan mycket varierande slag krönikerar ätten Manuels öden i sagoriket Poictesme; tre titlar har översatts, bland dem den mest berömda enskilda volymen (Jurgen, 1920).

Thorne Smith: Topper. 1926. Den första av Smiths oemotståndligt infallsrika fantasykomedier där spöken, gudar, oknytt och magi härjar i gränslandet mellan vår verklighet och det övernaturliga. (Själv har jag The Glorious Pool, 1934, som favorit.) Primärexempel på absurd, humoristisk fantasy.

Robert E. Howard: Conan. 1932-35. Särlingen Howards 22 noveller om cimmeriern Conan i den hyperboriska erans barbariska, magiska värld bärs av en manisk berättarkraft och har utövat ett enormt inflytande över fantasylitteraturen. Otaliga andra författare har bidragit med fortsättningar och i dag finns långt över hundra Conanböcker; Howard i original hittar man i förlaget Donald M. Grants sexvolymsutgåva, som inleds med "The People of the Black Circle", 1974.

Fritz Leiber: The Swords of Lankhmar. 1968. Leibers antiromantiska, mörkt humoristiska och litterärt fullödiga berättelser om äventyrarna Fafhrd och Mouser tillkom under femtio år och omfattar komplett sju böcker; den här romanen är en höjdpunkt.

T. H. White: Svärdet i stenen (The Once and Future King). 1938-1958. En suveränt anakronistisk, mäktig version av Arthurskrönikan som spänner över det litterära fältet från burlesk till tragedi.

Mervyn Peake: Gormenghastsviten. 1946-58. Krönikan om arvtagaren till den ändlöst vindlande slottet Gormenghast, Titus, fullbordades aldrig av den sjuklige Peake. Men de tre volymer som utkom är ett psykologiskt inträngande, tragiskt och humoristiskt mästerverk och en av fantasylitteraturens mest originella skapelser.

Jack Vance: Den döende jorden (The Dying Earth). 1950. Den första, ofta men sällan framgångsrikt imiterade boken i Vances sardoniskt humoristiska berättelsesvit om de käbblande magikerna i den slocknande solens mytiska framtidsvärld. Den här och de tre följande böckerna är unika i modern fantasy: eleganta, lyriska och ironiska pikaresker. Vances sena, keltiskinspirerade trilogi "Lyonesse" (1983-89) har i mycket samma förtjänster.

J. R. R. Tolkien: Ringarnas herre. 1954-55. Tjugo år senare blev Tolkiens sekundärvärldsskapelse den mall efter vilken tusentals epigontrilogier omsorgsfullt kopierats, men originalet behåller sin hypnotiska kraft.

William Golding: Pincher Martin. 1956. Sällsam, psykologisk fantasy om en sjöofficer som ensam överlever på en klippa i havet sedan hans fartyg förlist.

Ray Bradbury: Blommande vin (Dandelion Wine). 1957. Vuxenritsromanen om tolvårige Douglas Spauldings sista, magiska barnsommar i 1920-talets Illinois, överskriven, sentimental och oemotståndlig. Bradbury utgav 1962 också den ambitiösare men en smula svagare vuxenritsfantasyn Oktoberfolket (Something Wicked This Way Comes).

Thomas Pynchon: Buden på post 49. 1966. Ett modernistiskt mästerverk om kommunikationsteori och om det hemliga postverket.

Mikhail Bulgakov: Mästaren och Margarita. Skriven 1929-40, tryckt 1967. En satirisk, mångbottnad roman om Satan och hans hejdukar i 1900-talets Moskva.

Ursula K. Le Guin: Övärldssviten. 1968-2001. En livscykelsroman om trollkarlen Ged, inledd med trilogin om Övärlden och långt senare fortsatt i novellsamlingen Tales from Earthsea, 2001, och romanerna Tehanu och The Other Wind, 1991 och 2001. Hos Le Guin blir magin både ett redskap och en börda, en hjälp att växa och ett hinder för mognad.

Gene Wolfe: Den nya solens bok. 1980-83. En mäktig och litterärt sofistikerad romansvit om tid och pånyttfödelse i Urt, en värld där vår egen tid blivit ett dimhöljt förflutet.

John Crowley: Little, Big. 1981. En stor och mycket mänsklig berättelse om en familj uppfylld av kärlek till naturens och fantasins makt och skönhet, bosatt i ett hus på gränsen mellan vår verklighet och en magisk värld.

Stephen King: The Dark Tower 1-7. 1982-2004. Kings livsverk, en enorm och djupt personlig fantasi om sökandet efter balans och sanning i en värld innanför vår, fylld av grymhet, fasa, hopp och ljus.

Mark Helprin: Vintersaga. 1983. En väldig, lyrisk roman om New York betraktat av tjuven Peter Lake som med sin flygande häst upplever staden både som den är och kunde vara.

Ken Grimwood: Replay. 1986. Berättelsen om en man som med bevarade minnen lever sitt liv om och om igen och varje gång söker fulländning; en svensk aldrig utgiven översättning finns sedan många år hos Forum och borde publiceras.

Mary Gentle: Rats and Gargoyles. 1990.

Peter S. Beagle: The Innkeeper’s Song. 1993. Beagles mästerverk, berättelsen (i tio röster) om striden mellan två magiker i en mörk och sjaskig, oförglömlig värld. Beagle är en av den samtida fantasynlitteraturens främsta.

Jasper Fforde: The Eyre Affair. 2001. Den första i Ffordes uppsluppna, mångbottnade och totalt originella svit litterära kriminalromaner från en värld där litteraturen och orden definierar verkligheten.

Michael Chabon: Summerland. 2002. En utsökt, elegant och rolig berättelse om förlust och försoning, förlagd till en värld där baseboll är människors viktigaste och helt livsavgörande sysselsättning.


Den svenska listan:

Svensk litteratur har länge dominerats av ett socialrealistiskt paradigm som inneburit att få författare med någon önskan att tas på allvar av kritiken vågat sig på att skriva inom de områden som betraktats som undermåliga, och som fram till den allra senaste tiden innefattat såväl kriminallitteraturen som science fiction, fantasy och skräck. Trots det finns utmärkta svenska exempel inom alla fälten; de här är, enligt min uppfattning, de bästa och viktigaste.


Science fiction

Svensk sf börjar med Claës Lundins "Oxygen och Aromasia", 1878, men förekom bara sparsamt och i huvudsak som ungdomslitteratur fram till 1950-talet. Den har också särdraget - förmodligen under påverkan från annan seriös svensk litteratur - att oftare spekulera i sociala och politiska förändringar än i vetenskapliga och teknologiska.

Harry Martinson: Aniara. 1956. Också internationellt erkänt som en av de främsta poetiska rymdfärdsskildringar som skrivits.

Per Wahlöö: Stålsprånget. 1968. Mycket "svensk" men också mycket effektfull antiutopisk framtidsvision.

P. C. Jersild: En levande själ. 1980. Den mest optimistiska av Jersilds sf-romaner; också "Djurdoktorn" är viktig.

Sven Christer Swahn: Oktogon eller De åtta rymdkaptenerna. 1986. Kort, språkligt och idémässigt förnämlig rymdvision av Sveriges litterärt främste sf-författare (se också bl a "Duell på månen" och "Ljuset från Alpha Centauri").

Peter Nilsson: Rymdväktaren/Nyaga. 1995-96. Efter "Arken" Nilssons viktigaste sf-verk och Sveriges enda "hårdvetenskapliga" rymdopera av internationell klass.

Lars Jakobson: I den Röda damens slott: en martiansk biografi. 2000. Jakobsons hittills mest helgjutet imponerande sf-roman.


Fantasy

Svensk fantasy i modern bemärkelse börjar med ett diktepos, Atterboms "Lyckasalighetens ö", 1824-27, men man kan misstänka att få av dagens fantasyläsare skulle fängslas av det. Annars skrevs fantasy på svenska fram till de allra senaste åren primärt för barn och ungdom. Men ett par titlar är avgjort värda att nämna:

Selma Lagerlöf: Körkarlen. 1912. Mörk fantasy om dödens sändebud som en nyårsnatt kommer för att samla in de avlidnas själar.

Sven Christer Swahn: Jag lovar dig. 1979. Med undertiteln "En fantasyroman om djävulsförskrivning och uppdrag i sjunkna städer" är det här en burlesk, utsökt och mycket personlig litterär fantasi.

Bertil Mårtensson: Maktens vägar. 1979-83, reviderad 1997. Fortfarande det enda svenska verk som väl tål att jämföras med de utländska romansviterna i den moderna "heroiska" fantasytraditionen.

Astrid Lindgren: Ronja Rövardötter. 1981. Här har Lindgren skapat en egen sekundärvärld, utan kopplingar till vår egen (sådana finns i hennes andra stora fantasyverk "Mio, min Mio" och "Bröderna Lejonhjärta").